Snacket efter Ystads IF:s senaste hemmamatch i Ystad Arena har inte så mycket handlat om själva segern över Hammarby IF. Desto mer då om maskoten Gripen, den ”juckande ankan”.
Det var nån gång i mitten av 80-talet som jag först hörde talas om en maskot/officiell hejaklacksledare i samband med ett idrottsevenemang i Sverige. Djurgården hade hyrt in ett ”Superfan” från andra sidan Atlanten. Syfte var att försöka höja stämningen på hockeymatcherna. Jag var mest glad över att det inte var mitt favoritlag som behövde superfanet. Så här såg det nämligen ut:
Jag är präglad av Hammarbys supporterkultur – bröliga sånger, handklapp och taktfasta ramsor. Stöd sprunget ur folket på läktaren eller på väg till en bortamatch. Inga elektroniska hjälpmedel, bara röster och händer. Engagemang och kärlek till en förening. Gillade inte ens när den första megafonen dök upp på Bajenläktaren på 70-talet. Det kändes oäkta, nästan lite fuskigt. Vad jag tycker om PA-system, handklappor och speakerutrop av typen: ”målgörare Anton” (här förväntas publiken fylla i målgörarens efternamn, till exempel ”Tinnerholm”) på dagens arenor kan du ju gissa. Maskotar stoppar jag i samma soptunna. Men jag kanske bara är gammalmodig.
Tillbaka till Ystad. Vad var det då som hände där i Ystads Arena förra hemmamatchen?
Jo, efter knappt tio minuter smög maskoten Gripen upp bakom Nisse Pettersson i bortalaget. Maskoten följde med spelaren hack i häl och luftpiskade honom i rumpan samtidigt som han småjuckade ett par gånger mot Petterssons stjärt. I samband med en timeout såg jag även att maskoten gjorde närmande mot en av domarna som inte alls såg ut att uppskatta tilltaget. Domaren gick direkt fram till sekretariatet och påtalade det inträffade som säkerligen finns omnämnt i matchrapporten. Svenska Handbollsförbundet sågar maskoten Gripens uppträdande och Ystads IF:s ordförande Mats Persson sa så här till Ystads Allehanda efter matchen:
– Mitt intryck är att Gripen är rolig och spexig, men allt måste förstås ske inom ramen för vad som kan anses som gott uppförande. Skulle de här uppgifterna stämma ser vi allvarligt på det, det är inte acceptabelt.
Jag fattar att vissa föreningar skaffar maskotar för att försöka få till lite feststämning. Hade föreningarnas hemmapublik själva lyckats skapa fest och show på läktarsektionerna hade maskoten inte behövts. Så klart. Och helt ärligt tycker jag inte att Gripens närmanden mot spelare och domare är så mycket att orda om. Däremot bör maskotar givetvis hålla sig en bra bit vid sidan av planen, och absolut inte på densamma. Allra helst bör maskotar inte ens bli insläppta på idrottsevenemang.
Varför ens ha en maskot?
Men jag kanske bara är gammalmodig.
Joachim Orrenius
