Sonen trodde jag skämtade. Alltså på riktigt trodde han inte att det var sant. Jag hade berättat för min fotbollsälskande son om Svenska Fotbollsförbundets beslut att från och med 1 januari 2017 införa förbud mot att kora cup- och seriesegrare där barn är under 13 år. Någon från Dalarnas fotbollsförbund hade tydligen kommit på en idé som SvFF tagit fasta på och beslutat om.
– Det verkar ju inte klokt, alla vill ju vinna, blev sonens spontana kommentar.
Och visst är det så att alla vill vinna. Eller åtminstone de flesta. Och nästan alla tycker om att vinna. Att vinna är drivkraften i all tävlingsidrott. Vinna över andra, eller över sig själv. Vi behöver träna oss i att bli goda vinnare. Det är först då som vi känner oss som vinnare på riktigt, för ingen gillar ju såna där dryga och kaxiga vinnare. Vi behöver även tränas i konsten att förlora. En viktig del i barns utveckling för att bli empatiska och förstående vuxna är att också lära sig hantera motgångar, bli goda förlorare.
Sonen har vunnit cuper och serier. Han har fått känna den euforiska känslan av att ha gå hela vägen till final, höra domaren blåsa av matchen och därefter lyfta den där stora blänkande bucklan som alla barn med stora ögon kikade på innan cupen startade. Han har också fått känna på hur det är att komma absolut sist i en cup. Tokjumbo. Stått och sett andra barn lyfta segerpokalen. Åkt hem med en känsla av misslyckande. Är helt övertygad om att han vuxit som människa av båda erfarenheterna.
Fotbollen tappar till andra idrotter?
Min son är så pass gammal att han hamnade precis i skarven och drabbades inte av SvFF:s beslut som alltså infördes den 1 januari 2017. Men jag tänker på alla yngre barn. På de som aldrig spelat någon cup och som längtar till den första cupdagen som om det vore julafton. Tänker också på svensk fotbolls framtid. SvFF:s beslut är inte bra för svensk fotboll. Vi lindar in barnen i någon slags låtsasvärld där man varken vinner eller förlorar. Min erfarenhet säger att motgång är bra. Det är av nederlag och misslyckanden som jag har växt. Precis som jag också har växt alla de gånger jag vunnit eller besegrat något eller någon – inte minst mig själv.
Hur kommer det bli nu, kommer de sportintresserade barnen byta idrott och börja med handboll, friidrott, ridning eller boxning där det fortfarande är tillåtet att vara vinnare? Nej, det tror jag inte. Tröttnar talangerna i tidiga år? Kanske. Barn som verkligen gillar tävling söker de sig till helt andra intressen, till de stillasittande FIFA-matcherna vid datorn där det ju går att vinna? Kanske. Blir fotbollsmatcherna på skolgården desto viktigare att vinna nu, vinnarinstinkterna måste ju få utlopp någonstans? Ja, det tror jag. Vad blir nästa steg, ska alla matcher sluta 0-0? Ska straffen gå om tills den sitter för att matchen ska sluta oavgjord? Nej, just det, då kan ju målvakten bli ledsen när han eller hon släpper in ett avgörande mål.
Förbundet motiverar beslutet med att de vill minska tävlingshetsen inom barnidrotten. Förstår förbundets tankar och håller med om att det finns problem. Men det måste finnas andra lösningar än att straffa barnen på detta sätt. Jag har upplevt hets i samband med barn- och ungdomsidrott. Hört skräckexempel på föräldrar som skäller ut barnen vid en missad målchans eller förlust. Har även hört när ungdomsdomare fått sig en avhyvling efter en felaktig eller utebliven avblåsning. Skandalösa beteenden från vuxna människor som jag ibland försöker ”styra upp” på plats trots att sonen tycker det är pinsamt. Men jag tror ändå han gillar att jag försöker vara rakryggad och hjälpa till. Hellre det än att jag själv hetsar över en utebliven blåst frispark, vilket dessvärre har hänt några enstaka gånger, och som jag idag skäms över. Men jag lär mig som sagt av mina misslyckanden och idag tänker jag aktivt på att inte skrika och gestikulera när jag ser på barn- och ungdomsidrott. Det är inte barnen som skapar den där hetsen, det är föräldrar och tyvärr även ett fåtal usla ledare. Det är vi vuxna som delvis överför våra proffsdrömmar på barnen. Överför våra egna otillfredsställda framgångar och tävlingsinstinkter. Som inte kan skilja på ståplatsläktaren vid en allsvensk match och sidlinjen i en match för 10-åringar. Det är vi vuxna som hetsar barnen. Så varför tar SvFF den enkla vägen och straffar barnen? Barnens egna tävlingsinstinkter måste få finnas kvar. Och tävlingsinstinkterna kommer givetvis att finnas kvar, trots beslutet. Mänskliga drivkrafter och instinkter går nämligen inte att ta bort genom bestämmelser och lagar. Frågan är bara när och var instinkterna får utlopp? Likaså måste alla barn känna att de får vara med. Att de får med sig ett solidariskt tankesätt. Ett lag med nioåringar ska inte rutinmässigt toppas för att till varje pris vinna alla matcher. Men ibland tycker jag att det ska vara okey att toppa laget. Bra ledare klarar av balansgången.
Ingen regel utan undantag
För att inte helt döda de fantastiska fotbollsäventyren som landets klubbar arrangerar kan arrangörer av både cuper och seriespel söka dispens för att få utse vinnare. Gothia Cup, Skåne-VM, Halör Cup, Eskilscupen och andra större barn- och ungdomstävlingar lär få dispens. Och då blir dessa få utvalda dispenscuper såklart väldigt viktiga att lyckas i för alla de som vill lyckas, vilket givetvis går stick i stäv med det som var tanken när SvFF utformade förslaget. Och vad händer med alla de små och medelstora cuper och serier som landets klubbar arrangerar? Och var sätts gränsen för att få arrangera en dispenscup? Det lär bli ett herrans liv på de klubbar som inte får dispens. Överklaganden. Nya beslut. Byråkrati och tjafs om regeltolkningar. Och sen då, när barnen fyller 13 år och helt plötsligt ska krypa ur SvFF:s kokong och anpassa sig till fotbollens verklighet, vad händer då? Talangerna som når ända upp till ungdomslandslagen lär ju få sig en rejäl chock när de ska möta landslag med italienare, tyskar och jänkare, spelare som sedan barnsben är fostrade i vinnarkulturer. Svensk ungdomsfotboll hamnar garanterat på efterkälken. Dagens cupsystem med A, B, C och D-slutspel o s v funkar jättebra. Alla lag går vidare till, för dem, rätt nivå vilket motverkar känsla av utslagning. Och de riktigt små barnen spelar redan i vad som kallas ”sammandrag” där ingen vinnare utses. Så varför ändra detta fungerande system?
SvFF borde istället riva upp sitt eget beslut. Annars kan du hälsa dina fotbollsäskande barn att det är slut på möjligheter att vinna den där stora blänkande bucklan och få en guldmedalj runt halsen. Eller en silvermedalj för den delen. Det blir inga fler turneringar och cuper med glädje, sorg och minnen för livet. Men när de fyller 13 är det tillåtet igen. Alltså, lyssna hur det låter! Slutligen – barnen gör såklart ändå egna tabeller och håller full koll på vem som gjort flest mål och vilka lag som vunnit cupen eller serien. Och vilka som förlorat och kommit sist – blivit tokjumbo. Läskigt, eller hur?
Flera kända svenska idrottsprofiler har också synpunkter på SvFF:s beslut. Här tycker till exempel Thomas Ravelli till i Kristianstadsbladet: http://www.kristianstadsbladet.se/sport/barnen-vet-anda-sjalva-om-de-har-vunnit-eller-forlorat/
Frågan är komplex och viktig. Kommentera gärna även om du inte håller med om innehållet i denna artikel så kanske vi tillsammans kommer på en konstruktiv lösning som är bättre än SvFF:s nuvarande förbud.
